Panikångest, känsla av svår ångest, panik och rädsla för sitt liv som uppkommer hastigt och utan någon synbar yttre anledning. Uppstår ofta i pressade situationer men kan för vissa komma till synes oväntat. Vanliga symptom är hjärtklappning, yrsel, ansträngd andhämtning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar, stickningar i tinningarna, en känsla av att hjärtat stannar, overklighetskänslor eller en tro på att man håller på att bli galen, svimma eller dö.

En typisk situation kan vara att en person drabbas av en panikattack en första gång utan yttre anledning, kanske för att han eller hon märkte något märkligt men harmlöst fysiskt symptom och blev rädd, varefter kroppens normala, men obehagliga, adrenalinsvar misstolkas. Efter den obehagliga upplevelsen börjar personen känna rädsla för att det ska hända igen och börjar därför noggrant känna efter i kroppen efter eventuella kroppsliga symptom, till exempel hjärtslag eller puls, som kan förvarna för en ny attack. Detta ökar anspänningen och därmed drastiskt risken för att det ska hända igen. Känslan av att dö, eller att hålla på att dö, är ofta så stark att man vid den första attacken ofta söker akut läkarvård, vilket man bör, då det kan vara något fysiskt fel, men som regel efter kontroll av till exempel ekg konstateras ofta panikångest. De flesta inom vården är kunniga inom området och noga med att förklara för patienten att det var korrekt att uppsöka läkare och det är viktigt att man inte känner sig dum, att känslan ofta är såpass kraftig att man fruktar för sitt liv. Det är dock inte ovanligt att man inte känner sig helt övertygad om att det verkligen inte är något fysiskt fel, att man tror att läkaren har missat något. Det kan ta väldigt lång tid att verkligen förstå att det är panikångest och att det är den egna kroppen som spelar en ett spratt. Vissa patienter blir botade bara av att få veta att det är den här onda cirkeln som ligger bakom deras symptom, medan andra behöver professionell hjälp under flera år för att komma ur det. Det är dock viktigt att förstå att det är en diagnos och att man inte skall känna sig dum, fånig, löjlig eller skämmas för utan att man skall bli tagen på allvar, att det är mycket jobbigt att råka ut för och att man inte skall dra sig för att söka hjälp.

Händelse, oro upplevelse av hot - känsla, stressreaktion - feltolkning av signaler (oro och fysiska signaler) - katastroftolkning - förstärkt hot.

Kan ta bara några sekunder och man hinner sällan ens uppfatta vad som startat attacken.

När jag var kring 11-12 år så hade jag min första attack..mamma följde med mig in på lassa och detta hände på natten..hitta inge fel och dom trodde att det var en panikångest..då visste jag inte vad det innebar jag var ju ganska så ung och det hände typ inte igen sen till högstadiet..Ofta på nätterna kunde jag få det..Man fick panik och satt sig och tände lampan och bara satt och skaka och satt med handen mot mitt hjärta och kolla pulsen..Jag hade en sån grym panik..pappa sa bara ää det är inget du är bara nåjjig..Jag visste inte då vad det var det innebar..och man trodde man var tokig helt enkelt..till slut var man rädd att somna för man trodde att man skulle dö helt enkelt..och eftersom folk och jag själv trodde bara jag var nojjig så besökte jag inga läkare..Jag hade fruktansvärt jobbigt med det panikångesten..Man var ofta rädd att det skulle komma tillbaka och att jag skulle det..det var en mycke jobbig tid..Men när jag kom till gymnasie så försvann det nästan..hade nästan aldrig..Jag minns när jag hade träffa jocke och han fick se mig första gången få det så blev han mycke rädd..jag sa att jag hade panikångest men visste inte riktigt vad det innebar ändå..så jocke har varit ett bra stöd när jag fått mina attacker..men dom har inte varit många..men så kom dom igen i Lycksele och jag har varit till lassa och dom hitta inga fel på mig och säger att det är psykiskt..och här jag nu..Först nu förstår jag vad det innebär och förstår att jag inte är knäpp..Jag har skämts mycke det jag har..men nu gör jag inte det längre..Nu vet jag vad det är och att det inte är nått att skämmas över..Jag kommer nog får leva med detta hela mitt liv..och inga läkare har jag haft hjälp av..men jag har lärt mig att hantera det för det mesta allafall..jag hade det inte allt för länge sen bara för kankse en eller två veckor sen och då var det riktigt jobbigt!..trodde verkligen jag skulle dö blir alldeles svettig..men det är bara försöka ta det lugnt och andas det går över efter ett tag..Jag får ofta mina attacker på kvällen eller natten..har hänt ibland att det kommer på dagen med det har sällan hänt..Jag vet inte vad som har utlöst min panikångest..Men det är inge kul alls!

Så detta är det jag har haft det i många år!